Vi har tidigare skrivit ett inlägg där vi konstaterar att det är mer stress för mammor än pappor i vardagen. I dag skriver vi istället om hur tvingande samhället kan kännas när det väl handlar om just att skaffa barn, och hur detta faktiskt inte är något för alla.
I Svenska Dagbladet kan vi läsa en artikel som handlar om mödrar som alla mer eller mindre ångrar sitt föräldraskap, trots att de givetvis älskar sina barn över allt annat i världen. Det handlar om samhällets förväntningar och de som inte orkar med dessa, samt inte passar in i normen som finns kring just föräldraskap och då moderskap kanske allra främst. Det är ju inte den enda lyckan i världen och vissa är helt enkelt bara inte gjorda för att bli föräldrar, eller vill snarare verkligen inte bli det.
Svårt att prata om och få förståelse
Många mödrar konstaterar att deras föräldraskap, hur fantastiskt det än varit många gånger, ändå känner att hela deras liv och själ blivit uppslukade av just moderskapet och dess krav på att uppoffra precis allt för sina barn. Att känna sig instängd, ofri och uppslukad är ord många känner igen sig i, samt att det inte går att prata om hur man kan ångra att man skaffade barn. Att det faktiskt inte är okej på grund av det samhälle vi lever i, och det gäller nog för såväl män som kvinnor och alla som identifierar sig som något annat mellan dessa snäva könskategorier.
Det handlar inte om själva kärleken till barnet, för att förtydliga, utan om att just ångra att man för första början valde att bli just förälder. Sedan att känna sig bunden och ofri är en hemsk känsla för alla människor, oavsett om det är föräldraskapet eller barnlösheten som utlöser sådana ångestbenägna känslor. Att ångra något som man aldrig kan göra ogjort samt som medför ett ansvar för närmare tjugo år framåt, ja det är nog ganska jobbigt att känna så.